Nu är det dags för mig Tobias att recensera en jävligt mainstream skiva. Jag har börjat se det som min roll här i skivrecenserargänget.

Den här gången snackar vi om de hyllade tonårsfavoriterna Fall Out Boy som släppt ny skiva. Och som så många av de nya skivorna så visar de prov på uppfinningsrikedom, variation och en jävla massa tonårsångest.

Och ja de första ord som yttras på skivan är “I’m coming apart at the seams”. Men jag köper det ändå. Texterna är de klassiska om att vara kär och osäker och ja ni vet hela fadderajjan, men på samma gång väldigt fyndiga och leken med ord är återkommande, som så ofta med dem.

Alla spår håller dock inte måttet, två eller tre är lite platta och intetsägande. Men jag vågar säga att majoriteten av riktigt välproducerade och gungiga låtar väger upp.

Fast har du en låg tolerans för hela den amerikanska tonårsrock-scenen så är det ingen idé kanske? Men om du inte har något problem med den och dessutom är lite kär så är Fall Out Boy som vanligt det givna valet.

3 polarrävar av 5 möjliga. Kan inte vara så snäll mot alla skivor hela tiden.