Sagan om the Beach Boys är en fin saga. Och den om Dennis Wilson är kanske den mest bidragande delen. I början av sextiotalet startade surfgruppen the Beach Boys musikgenren surfmusik. En slags kalifornisk solbländad harmonisk version av aktuell popmusik som blev särskilt stort just i Kalifornien och.. hör och häpna.. Sverige. Av de fem strandpojkarna Mike Love, Al Jardine, Dennis, Brian och Carl Wilson, så var det bara Dennis som överhuvudtaget surfade. Han spelade rollen som bandets trummis, flickidol och strulputte. Beach Boys överöste kontinenterna med hits på hits mellan 1962 och 1965, men blev alltid i slutändan omsprungna av Liverpoolfenomenet the Beatles. Inte förrens 1964 hamnade en av deras låtar på Bill Board’s förstaplats, I get around. De skulle åstadkomma fyra ettaplatser sammanlagt, att jämföra med the Beatles totalt ~22.
När Beatles gjorde Rubber Soul 1965 så blev gruppens musikaliska hjärna, Brian Wilson, världsfrånvänd. Han slutade turnera och spenderade istället sin tid på att ta fram den ultimata popskivan. De andra grabbarna fortsatte turnera medan Brian experimenterade med symfonier och harmonier. En dag när Beach Boys kom hem från en omfattande turné så spelade Brian upp några stycken ur det som kom att bli Pet Sounds. Bitterfisen Mike bara fnyste, och ingen annan strandpojke ville förstå grejen. Utom hunken Dennis som stannade kvar och sa till Brian, med gråt längs kinderna, att det här var det vackraste han någonsin hört.
Pet Sounds är en annan historia.
Efter Pet Sounds var Brian totalt galen och Dennis höll ihop bandet istället. En dag på väg till studion plockade Dennis upp två liftare och släppte av dem hemma i sin mansion. När han kom tillbaka från studion hade hela Charles Manson-familjen flyttat in och kom att bo hos Dennis i ett år framöver. Beach Boys gav ut låten Never learn not to love som Dennis hade skrivit ihop med Charles. Men Dennis började bli rädd och flydde från Manson.
Vad Charles gjorde efter det är en annan historia.
Medan Beach Boys bleknade bort mot slutet av sextiotalet och under sjuttiotalet började Dennis komponera smäktande musik, men han hade ofta för dåligt självförtroende för att visa upp det han gjorde. Helt förståligt för en kille som alltid kommer att betraktas som musikgeniet Brian Wilson’s galna och snygga lillebror. Men när dammet har lagt sig över sena Beach Boys-produktioner så kan även den otränade upptäcka att Dennis bidrag är det enda som håller någon klass idag.
Dennis sa väldigt många vackra grejer under sitt snabba liv. Såhär enkelt var det för honom att rama in min livsfilosofi:
I give everything I have away. What I am wearing and what’s in that suitcase is it. I don’t even have a car. I have a 1934 Dodge pick-up truck which someone gave me. I could have anything I want. I just have to go out and get it. If it’s worth having, it’s worth giving. The smile you send out will return to you!
Mer bra grejer som Dennis sa är en annan historia.
Dennis var ett stort fan av pulvret och flaskan. Detta intresse delade han under sena 60 och mitten av 70 med storebror Brian. Han kom att gifta sig med flera olika fruntimmer och skaffa flera barn och hamna i flera ekonomiska kriser. Ut ur dimman som omsluter Dennis kom 1977 hans soloalbum, Pacific Ocean Blue, och den gömdes direkt långt bak i musikhistoriens dammiga bibliotek, precis somuppföljaren Bamboo som inte ens gavs ut.
28 december 1983 drunknade en 38-årig Dennis i Stilla Havet.
They say I live a fast life. Maybe I just like a fast life. I wouldn’t give it up for anything in the world. It won’t last forever, either. But the memories will.
Dennis kommer alltid vara hjärtat Beach Boys lika sant som att Brian Wilson är hjärnan, lika sant som att jag inte kan låta bli att vara otroligt sentimental nu när omvärlden i år bestämt sig för att släppa Pacific Ocean Blue och Bamboo på praktisk cd-skiva. De här bitarna rullar runt i mitt huvud och fyller mig med otroligt fina tankar. Hans sönderdruckna röst sticker fram genom ett bölja av förtrollande harmonier och ropar ord om människans vackerhet och att vi borde hålla händer och älska varandra såsom vi älskar havet när vi drömmer. Jag sätter en femma eftersom jag inte kan göra något annat. Dennis kommer alltid att vara min Beach Boy #1. I can never learn not to love you.
Piratmaterial, inte på ThePirateBay, men på Mininova den här gången.
Fakta i bakgrundshistorian är sådant jag kommer ihåg från att ha läst för länge sedan. Ibland justerar man till sina idoler till det bättre.
]]>
Nu är det dags för mig Tobias att recensera en jävligt mainstream skiva. Jag har börjat se det som min roll här i skivrecenserargänget.
Den här gången snackar vi om de hyllade tonårsfavoriterna Fall Out Boy som släppt ny skiva. Och som så många av de nya skivorna så visar de prov på uppfinningsrikedom, variation och en jävla massa tonårsångest.
Och ja de första ord som yttras på skivan är “I’m coming apart at the seams”. Men jag köper det ändå. Texterna är de klassiska om att vara kär och osäker och ja ni vet hela fadderajjan, men på samma gång väldigt fyndiga och leken med ord är återkommande, som så ofta med dem.
Alla spår håller dock inte måttet, två eller tre är lite platta och intetsägande. Men jag vågar säga att majoriteten av riktigt välproducerade och gungiga låtar väger upp.
Fast har du en låg tolerans för hela den amerikanska tonårsrock-scenen så är det ingen idé kanske? Men om du inte har något problem med den och dessutom är lite kär så är Fall Out Boy som vanligt det givna valet.
3 polarrävar av 5 möjliga. Kan inte vara så snäll mot alla skivor hela tiden.
]]>
Dungen - 4
Denna skiva börjar med Sveriges genom tiderna bästa proggpsykadeliska sång Sätt att se om ett folk som talar ett språk som dom lärt av varann där det finns ord som beskriver något svårt som dom bara gör. Det är omöjligt att genomföra jedimindtricks över en blogg men jag skulle vilja sätta igång era p2pbanor med kraftens hjälp så att ni får översvämmas av Gustafs harmonier. Dungens bästa hitentills, genrens starkaste och det betyder att 4 får betyg 5.
Bo Kaspers Orkester - 8
Det verkar vara standard under hösten 08 att artister gör sin bästa skiva hittils. Och att titeln är en potens på 2. Det Bo Kaspers har gjort i år, tycker jag, är att klippa bort mycket yvighet och vässat till deras akvarellmålande klanger. Deras texter har heller aldrig förut varit babbliga, men i år har dom lyckats skala fram stenhårda kärnor ännu skarpare än någonsin. Jag vet att en annan recensent menar annorlunda. Men jag har personligen vaggats till sömn varje kväll i två veckor av denna juvel. Mest förbluffande är att de tangerar Kents suggestiva släpmystik i låten Den blir bättre sen och även lyckas tillägna Håkan Hellström avslutningsspåret Tack för konserten din jävel. De hänger med! Jag vet inte om 8 är bättre än Dungens 4 men en 5-a blir det!
Hello Saferide - More modern short stories from …
Den här gången blir det inte en 5a. Det är en höstfavorit men jag har svårt att veta var jag har den. Slår jag på ett track bara sådär så är det ett mästerverk. Såsom I wonder who is like this one, en drypande vacker orgie i rocklåtsreferens. Jag var helt betagen är jag hörde första gången. Men några tracks är svaga och jag trivs inte med vissa Winnerbäckliknande oljud. Men jag skulle inte vilja att den här skivan försvann. Så, ja. En stark 3 till den förtjusande Annika. Btw, såhär ett och ett halvt år försent vill jag utropa en stark 4a till hennes Säkertskiva från ‘07.
Glasvegas - Glasvegas
Jag har försökt mig på Glasvegas. Det är ju en fantastisk skiva - emellanåt. Den har hajpats som nästa stora grej av industrin men jag hör bara saker jag redan har hört förut. Eller, bruset som avslutar skivan är ju ett helt nytt, förbättrat och annorlunda brus från det som avslutar Korns Issues. Har jag rätt när jag menar att det här är Coldplay och Rockabilly i samma ryggsäck? Nej, jag sätter inte ens betyg. Det här får ungdomarna som hänger med ägna sig åt. Och jag kommer smyglyssna på Glasvegas som jag gjorde på Leila K 1995 då jag inte vill erkänna att modern radiomusik var annat än oljud och ohyffs.
Ni som inte recenserar ska få veta en hemlis nu. Recensenten gruvar sig alltid för att skriva färdigt recensionen. För efter det måste man googla fram och ladda upp coverart, rättstava några meningar och sedan lägga in några overifierade TPB-länkar för att försäkra sig om att läsaren får en bra upplevelse. Som the Beatles sista ord från Abbey Road, in the end - the love you take - is equal to the love you make.
]]>
Vissa band har det fan inte lätt. Killers släppte ju en helt sjukt bra skiva back in 2004. Den var en av mina absoluta favoriter det året, toplista eller inte. Andra skivan kom och man väntade med spänning på att få gå till skivaffären och punga ut 180 spänn för den ladda hem den. Riktigt tam skiva som åkte i den virtuella papperskorgen direkt. Tur att man inte köpte den.
Man glömde bort The Killers lite och så kom de tillbaka med Day and age. Jag tänkte att, den här gången kanske det funkar. Deras radiohit Human var ju en riktigt skön dänga. Någon slags blandning mellan Johnny Cash och Pet Shop Boys.
Men här sitter jag och lyssnar och jag måste säga att det är tamt ännu en gång. Kanske inte lika dåligt som förra skivan men, jag vet inte. Skivans tema är ju helt klart glamrock, vilket inte utnyttjas alls. Låtarna smälter ihop och man hör liksom ingen skillnad på dem. Alla spår är väldigt lågmälda och det är som att man inte vågat ta ut svängarna alls. Visst, många av refrängerna är klämmiga men det räcker ju inte när verserna är helt platta.
Visst det är svårt att prestera när ens första skiva blev helt fantastisk. Men vad jag tror Killers behöver göra är att ta ut svängarna lite. Fast för all del, dra hem den och lyssna igenom. Jag kan ju egentligen inte säga att det alls är en dålig skiva. Mycket handlar nog om att jag har så höga krav på grabbarna.
]]>Musikresan är interaktiva blandband som helt enkelt vill förmedla och dela med sig så mycket ny och gammal, känd och okänd musik.
I vissa sammanhang är jag pedantisk och därför började jag helt enkelt med första skivan och nu efter ett par års resande tagit hem det tvåhundrade albumet. Som förövrigt är ett litet avstamp där herren F.O.G och hans vänner radiopratar och lyssnar sig genom 400minuter musik.
Tyvärr har jag inte någon statistik på hur många album min mp3mapp ökat med sedan upptäckten av musikresan för bra många år sedan. Men det är en klart märkbar skillnad. Musikresan inte bara fyller dina sinnen utan även din hårddisk, det kan jag lova. Jag ser med spänning fram emot de nya resorna dessa skivor kommer ta mig på.
Ett annat bra verktyg för att vidga musikvyerna på är att skaffa sig en Last.fm användare och använda deras klient. Du får med hjälp av den info om de artister du spelar, kan söka efter liknande artister samt kolla in andra användares favoritartister. Efter ett par veckors användande kan du även jämföra din egen smak med andras och på så sätt hitta användare att byta musik med. Du får även nördig statistik på vilka låtar du lyssnar mest på, osv.
För att få hem all denna musik är ju en halvdan dator med stor hårddisk och fungerande internetuppkoppling en stor fördel. Som kulturskurk är det helt okej att förespråka TBP, DC++ och motsvarande. Men känns det jobbigt att stjäla musik från skivbolag som rövknullar artister dagligen kan ni ju alltid slösurfa runt på myspace. Eller helt enkelt analogt köpa skivorna eller göra din egen musik (som även förespråkas).
Glöm inte att dela med sig är bland det finaste man kan göra!
Japp de gamla rävarna i The Cure släppte nytt häromsistens. Som alltid med nya skivor från forna storheter så var jag minst sagt skeptisk. Det känns som att ett band har en viss tid på sig att släppa bra grejer och efter det blir det platt och onyanserat. Samma med The Cure, jag tänker ju att Wish var sista riktiga skivan från deras håll. Så då är frågan, hur bygger sig 2008 för de gamla rävarna?
Ja asså när jag drar igång första låten, Underneath the stars, så blir jag impad. Domedagsromantik på hög nivå. Jag hoppas innerligt att hela skivan blir sån här. Men nästa spår, The only one, inger den poppiga känslan som finns i Wish men helt utan samma substans. Resten av skivan snubblar på lite sådär, utan att riktigt få fäste. Det är inte en dålig platta, bara ojämn och riktningslös. Men fem stycken låtar är riktigt bra och fem av tolv är ju inte helt pjåkigt. Speciellt i de två sista spåren tycker jag att man återfår lite av det som gjorde The Cure så stora som de är idag.
3 av 5 snuskbjörnar får den bara för nämnda fem låtar.
]]>
Grejen med Enter Shikari är egentligen inte att jag tror att de tilltalar alla musikaliskt. Däremot är de idealiska som band. Alltså hur bandet sköts, är idealiskt. Enter Shikari började för några år sedan, ett gäng kompisar från norra England som ville göra hardcore ihop. Något som skiljer dem från mängden är deras lekfullhet. Och då menar jag inte att man hintar det i låtarna, utan att man faktiskt konkret hör att de bara håller på och fånar sig ibland. Sjunger med fjantröster och gör parodi av hardcore-skriket, till exempel.
Men jag har fortfarande inte kommit fram till varför de är idealiska.
Med de senaste årens emo-hysteri så var Enter Shikari ett givet val för stora skivbolag som till exempel Warner. De spelade något som var både lättintagligt, hårt men snyggt. Ett stort antal av de stora pamparna, Virgin och som sagt Warner, hörde av sig. Killarna gjorde det enda rätta och pekade finger åt pengarna och berömmelsen, som kommer av att sälja ut sig. Istället startade de sitt eget skivbolag och fortsatte göra sin grej.
Där har vi en av anledningarna varför de är idealiska. För att de vågar satsa på något eget istället för att lägga sig i händerna på människor som ändå bara vill tjäna pengar.
Sen som andra anledning: Bandet släppte häromdagen sin nya singel. Nyfiken i en strut kollade jag in piratebay efter låten för en snabbtitt på det nya materialet. Till min glädje fann jag att bandet själva släppt singeln där, som marknadsföring. Kvalitén är inte fullkomlig men det är gratis och det är något du får av grabbarna själva.
Själva låten kanske inte var i den riktning jag velat höra dem ta, men efter några omlyssningar så fastnade låten. Du hittar torrenten här.
Och jag måste säga att låttitlen är bland de innehållsrika och snyggaste jag stött på.
Fridas nya album “Silence is Wild” har ständigt gått omochomochomigen i min mp3spelare, dator och laptop. För det här är bra skit. Jag gillade hennes “Until Death Comes” som kom ut 2005, men det här är bättre, mognare och ännu mer naket.
Ja, jag vet. Alla skriver att det är naket hit och dit, men skriver du en låt om hur din abort gick till är du långt under den nakna huden. Skulle hon vara den han gifter sig och skaffar barn med om de nu varit “the marrying kind”? Frida gör upp med svårflirtat London, skandinaviska bondiner och inte minst med vetenskapen. Jag känner så väl igen mig och önskar ibland att jag inte hade en så vetenskaplig och fantasilös syn på allt. För hur kan jag veta att fysikens lagar är korrekta? Frida får mig att fundera på detta och det är vackert.
Vacker är Fridas röst och direkt på förstaspåret “dirty dancing” får man höra prov på Fridas rösttillgångar. När hon samtidigt berättar om ungdomskärleken som nu är tvåbarnsfar och sotare. Flygeln hörs i så gott som alla låtar, ibland helt ensam ihop med Fridas röst. Jag fick nån Elton John känsla när jag var ute och gick häromdagen, men den håller jag som högst personlig då jag är relativt tondöv. En del stråkar, orgel och lite elektroniska inslag förhöjer denna smaskiga kompott från Atlantis studion.
]]>Refused, självklart. Umeåbandet som satte hardcoresverige på kartan. I Sverige är det här ett av de största och mest välkända banden inom genren. De funkar för att de är välproducerade och välkända.
HORSE the band, är ett band som blandar hardcore med chipmusik. Vissa kallar det nintendocore, men jag anser att pur hardcore finns där mer än hela chipgrejen. De har även kallats experimentiell hardcore, vilket är ett av andledningarna till att jag tycker att de funkar. Hardcore kan lätt kännas repetitivt men HORSE the band gör att man snabbt skiljer på låtarna.
Fall of Troy är ett annat experimentiellt och framförallt lekfullt band. De gränsar även en del till post-hardcore, och ja jag skulle säga att vissa låtar ligger där, men i regel är det hardcore. Tänk dig Mars Volta som sadlat om till hc.
Och utöver det så får ni väl kolla runt lite själva. Stalk the last.fm, kill the myspace, lunch the pandora.com.
By the way, nu säljer de ut Kurt Cobains bas och annan rockmemorablia. För att läsa mer om det kolla här.
