Jag vet knappt vad det ska stå i dom här kuverten. Någon totalt naiv valfrihet i att placera min pension i rätt fond. Satsa pengarna på rätt häst. Bli en vinnare. Behöver jag de här privata besluten i marginalerna? Jag kommer att tycka att det är påfrestande att stå vid bankomaten senare idag och få frågan ifall jag vill ha en minneslapp. Bestäm du, bankomaten. Du är proffset. Du har jobbat här länge. Jag är bara en tönt som kan göra fel, bli en förlorare.

I detta att livet är summan av existensens förlopp så är bankbesvär helt och hållet marginellt.

YESYESYES. Enligt artikeln drack hon bara en öl, så där har vi definitionen av det nyaste och bästa ordet det här året. Ölfesten! Känner ni hur det bubblar i munnen när ni sväljer eller spottar ur er ordet ÖLFEST. Det känner i varje fall jag.

WTF!? Johnnys blogg har blivit en såndär webcam/print-screen-plats för hillbildshumor. Något är på tok med hans hjärna.. Är det ens Johnny som bloggar nuförtiden, eller har han anställt någon billig svensktalande baltikummedborgare att uppdatera hans blogg. Eller har Dr. Lordhell kommit åt hans lösenord. Det här måste undersökas.

Att annonsören gillar urin har egentligen inte med annonsen att göra, men det är bra att ta till vana att ständigt hävda sig!

http://www.tradera.com/Kiss-gibson-Ace-Frehley-Les-Paul-CS-sunburst-Rare–auktion_101726855

Pizzerian har förmodligen använt sig av googlade bilder för att illustrera menyn. Drar jag för snabba slutsatser, eller är det så att pizzerian förmodligen inte äger upphovsrätt till deras usa-pizza-illustrationer.

Ja, inget fel på det egentligen – sådär gör vi ju alla. Men det som verkligen har fångat min uppmärksamhet i menyhäftet, är deras fräcka användning av hamburgertecknet!?

(Sib(h)ylla som jag brukar ryta!) Haha, ja men ha det fint alla gulliga internet-www-are som fortfarande kommer ihåg att läsa min trevliga blogg om pittsa och andra grejer.

Extramaterial: Eller vad fan, det kom inte riktigt med på bilden, men deras ekologiska pizzor är också roliga. Jag kanske ska fota den också.

Nu fotar Johnny med sin teknologiska pryl.

Sådär! Det jag tycker är intressant, förutom dom bizarra ingredienserna (en burk kalles kaviar till Globelpizzan någon!?) är att det inte framgår vad dom menar med att pizzorna är ekologiska?

När jag ändå är fotografiska världen så avslutar jag med en snyggt poserad egobild på mig och min lugg.

Haha hoppas hon tar väl han om Knatte, fnatte och chatte chat!
RALF! Haha. Gå och dränk er. nyheterna.

Var't ä' näbb'n?

Vi 80-talister blev mycket utsatta för catchy tunes i samband med barnprogram, när vi bara var nybörjare på livet. Nu när vi har börjat jobba och betala skatt och tar  ansvar, så kommer vi ändå aldrig att  komma undan den här uppväxtplågan. Varje gång vi behöver sluta tänka, vi tömmer huvudet och vi försöker tvinga i oss lite harmoni. Varje gång så kryper dessa catchy tunes in och ersätter friden och mörkret med sina märkvärdiga budskap. »Lite trasiga och knasiga det är vårt trasdocksgäng pambirdam« Jag vet att ni har märkt det. Man försöker sätta sinnet i karantän på tropisk ö och snälla tysta lydiga färgstarka fåglar och vågornas brus. Men så kommer en av barndomens catchy tunes, likt paradisfågeln i Kalle Anka på julafton, och häller peppar i ögonen. »Dam dam dam dam dam dam dam dam (skymningssagor)«.

Överstepräst av alla dessa catchy tunes är, som vi alla vet, »Här kommer piff och puff – är på språng nu – Här kommer Piff och Puff – varje gång nu«. Kanske är den så pass intetsägande att den passar i varje tänkbar stressrelaterad verklighetsflykt som överhuvudtaget finns där. Spelar ingen roll vad man tänker. Man kan byta ut varenda jävla tanke med en visa om att Piff och Puff är på språng – varje gång. Det är något med den. Kanske är det bara helt enkelt så att i en påse med 200 sorters godisar så måste en vara surast av dom alla.

Det jag tänkte berätta för dig idag är att jag hade ett gräl med en klasskamrat i lågstadiet om det här. Jag minns det så väl – och det beror väl på att jag hela tiden tänker på den här catchy tunen. Hon sa att hennes kusin hade sagt att dom sjunger ”(här kommer världens bästa räddningspatrull) som löser fallen för SIN skull” istället för ”som löser fallen för DIN skull”. Självklart löser dom fallen för MIN skull! Inte för sin egen. För dom tjänar ju inget på det direkt. Helt överstört ifall dom skulle pompera med att dom löser fall för sin egen skull. Då känns det som att dom älskar fall. I allt elände som just ett ‘FALL®’ för med sig, så ser Piff och Puff en möjlighet att få lösa. För SIN skull.

Och då kom jag på att tänka att jag senare kom att få se hennes kusin naken. Ett minne som bara kom tillbaks sådär. Det var helt knasigt egentligen. Vi skulle till gymnastiksalen av nån anledning – och ni vet ju hur vi lågstadiebarn hela tiden förflyttade oss i led. Med en fröken in front som ser till att kusten är klar. Så för att komma till gymnastiksalen så bestämde sig fröken för att vi kunde gå genom flickornas omklädning. Hon reagerade inte på att det fanns flickor av högre årskurs där som stod blickstilla, nakna och skräckslagna medan vi försiktigt följde våran bombastiska lärarinna igenom scenen.

Ibland hittar man dom. Minnena långtifrån som man inte riktigt förstår. Varför stannade inte fröken när hon öppnade dörren och såg att det bara fanns nakenhet och osäkerhet där. Hon kunde iallafall ge dom försprång till att gömma sig bakom handdukar. Att bli exponerad sådär, i ett kristet moraliskt sammanhang, mellanstadieflickor begluttade av småttisar från lågstadiet. Det kunde väl vi alla få slippa. Just då.

Jag minns att jag tänkte att hon var naken och att jag tyckte att hon hade fel om Piff och Puff.

Ungefär precis sånna tankebaner som man har när man är 25. Det är 17 år sedan jag var 8 år.

Allt det där tänkte jag på när jag bredde lite skorpor nyss. Och skorporna käkade jag upp innan jag hade skrivit färdigt första stycket. Det tar längre tid att plottra ner än att tänka och därför kommer den allra största merparten av våra idéer för alltid rinna ut i universums vakuumbox någonstans.

Den beror (lyckligtvis) inte på att jag var tvungen att fly i ilfart från mördande reklam.

Utan helt enkelt på att jag jagade boll innebandystyle igår. Nu kan jag inte röra på mig men det är som med bakfylla. Man vänjer sig. Och det ju kul igår.

Men fy fan, jag hade ingen aning. Jag satt ner vid datorn i en 30 minuter och sedan reser jag mig upp och känner mig pigg som en förkyld 131-åring.

Jag tycker faktiskt att det är helt och hållet underhållande. Smärta biter inte på mitt glada, nyfikna lynne.